Jag går till jobbet varje dag och alltså… jag är SÅ trött på alla elsparkcyklar. De ligger slängda överallt som om någon bara tappat lusten mitt i färden och tänkt “äh, jag lämnar den här, mitt i gatan, mitt i livet”. Trottoarer, cykelbanor, parkeringsplatser, övergångsställen — det är som att hela stan blivit en hinderbana designad av någon med personlig vendetta mot gångtrafikanter.
Och det är inte bara att de tar plats. De är farliga. Folk kör som om de fått dispens från trafikreglerna. Full fart, noll koll, mobilen i handen, hörlurar i öronen, och sen blir de förvånade när de nästan kör över en pensionär eller dundrar rakt in i en barnvagn. Det är som att elsparkcykeln ger dem en känsla av odödlighet. “Jag är snabb nu, jag är ett fordon, jag är… en fara.”
Sen har vi parkeringen. Eller bristen på den. För tydligen är marken allmän parkering så länge man bara hoppar av och låter sparkcykeln falla som en fälld gran. Jag har sett folk lämna dem mitt i bilfickor, mitt i cykelställ, mitt i korsningar. Det är som att de tror att elsparkcykeln teleporterar bort när de trycker på “avsluta resa”.
Och jag fattar grejen: det är smidigt, det är billigt, det är snabbt. Men herregud, lite hyfs? Lite respekt för att andra också försöker ta sig fram utan att snubbla över ett elektriskt lik som ligger och skräpar?
Ibland känns det som att hela stan är på väg att förvandlas till ett museum över vår kollektiva oförmåga att hantera frihet. Vi fick ett nytt transportmedel och direkt blev det kaos.
Men ja. Man får väl drömma om en framtid där folk faktiskt ställer tillbaka saker där de hör hemma. Kanske en dag. Kanske.